“Låt aldrig fakta komma i vägen för en bra story” lär Mark Twain ha sagt. Det kunde lika bra ha varit Donald Trump, USA:s (åter)kommande president. Då Trump valdes första gången 2016 var han för många ett vilt kort, ett sätt att ruska om det politiska etablissemanget här i Washington. Men när han nu blivit återvald med en folklig majoritet i ryggen kan det inte längre bortskrivas med att väljarna bara vill ha något nytt. Istället pekar både valrörelsen och själva resultatet mot att en längre utveckling slutligen nått sin kulmen: sakpolitikens tragiska död.

En stor del av amerikanerna har helt och hållet tappat greppet om vad de politiska visioner de väljer mellan verkligen skulle innebära. Istället är det “vibes” som är det relevanta: vad tror jag att kommer hända om denna person blir president? Dissonansen mellan vad som oroar amerikanerna, det Trump respektive Harris förespråkar och valresultatet är häpnadsväckande. Innan valet ansågs ekonomin och inflationen vara den sakfråga som vägde mest för väljarna, och speciellt för dem som röstade på Trump. Att Harris ekonomiska politik backades upp av 23 amerikanska nobelpristagare i ekonomi medan Trumps föreslagna tullar på 20% och massdeporteringar av olagliga invandrare bedöms att skulle orsaka sällan skådad inflation och ekonomisk tillbakagång spelar ingen roll; det viktiga är att tullarna och deporteringar känns rätt. Ekonomin är här bara ett exempel; sanningen är inte längre otvetydig, utan varje väljare skapar sig sin egen verklighet i äkta postmodern anda. Tragiskt nog är det de lurade själva som får lida.

När Trump svär presidenteden för andra gången i januari kommer hans sätt att styra reflektera denna nya (icke-)verklighet. Att populisten Trump har ett komplicerat förhållande till sanningen är knappast nytt för någon; under sin första period i vita huset slängde han ur sig påhitt efter påhitt, men tack vare rådgivare som fortfarande hade ena foten kvar i den verkliga världen blev många av hans värsta infall aldrig verklighet. När Trump återvänder till Vita Huset är denna bromskloss däremot borta, och det gamla gardet ersatt av skrupelfria jasägare. Den stora lögnen om att valet 2020 var riggat, förutom ett led i försöket att sitta kvar vid makten trots en solklar valförlust, fyllde nämligen även en annan funktion: identifiera dem som är villiga att medvetet ignorera sanningen till förmån för Trump och hans politiska målsättningar. Trump själv, och majoriteten av Republikanska rikspolitiker, vet att det inte förekom något valfusk år 2020. Men vad de vet i det tysta spelar ingen roll så länge de är villiga att sätta Trump, politiken och makten före den objektiva verkligheten.

Finland och Europa måste inse att eran med rationella, förutsägbara och lösningsorienterade motparter på andra sidan atlanten går mot sitt slut. Ett USA upptaget med att äta upp sig självt inifrån, kombinerat med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, gör de kommande fyra åren de farligaste för hela kontinenten sedan kalla krigets höjd. Det är dags för EU att en gång för alla lära sig stå på egna ben.

Texten skriven av Rickard Lindholm, praktikant på Wilson Center hösten 2024, och publicerades i SFP:s medlemstidning Medborgarbladet.