Modern tribalism förklarar den politiska polariseringen i USA. Våra hjärnor fungerar på ett sätt som förstärker politiska skillnader.
Efter en otippad seger i presidentvalet i november 2016 har Donald Trumps administration nu snubblat fram i 222 dagar. Ofta hinner man inte sätta sig in i en skandal innan nästa redan tagit över. Vår syn på vad som är normalt har förändrats. I viss mån kanske detta skyddar presidenten. Ett annat fenomen som antagligen skyddar presidenten är neo-tribalismen i den amerikanska politiska kulturen.
Neo-tribalism handlar om att identifiera sig med en grupp och särskilt att identifiera sig starkt mot en annan grupp. Man förhåller sig till och med fientligt mot den andra gruppen, det uppstår en stark ”vi mot dem” -mentalitet. Vi tillhör flera grupper eller stammar som är indelade på olika sätt; t.ex. enligt religion, etnicitet, hemstad, fotbollslag och partipolitik.
Att känna samhörighet med människor med samma åsikter är inte farligt. Problemet med neotribalism är inte direkt att det finns ett ”vi”. Problemet är att ”vi” är ”mot dem”.
Under de senaste femtio åren har USAs befolkning långsamt tagit distans från människor som tillhör olika grupper än de själv. Demokrater söker sig till områden där andra demokrater bor, republikaner bor gärna nära republikaner. Dialogen mellan människor med olika åsikter minskar. Undersökningar har visat att grupper som tycker lika formulerar mer extrema åsikter, inte åsikter som är genomsnittet av alla som finns med i gruppen. Att umgås med människor som har väldigt olika åsikter leder till mer moderata åsikter.
Människor väljer inte bara sin grupp baserat på sina åsikter. Vi väljer också våra åsikter baserat på de grupper vi tillhör. The Cultural Cognition Project undersöker ett fenomen som kallas kulturell kognition. Kulturell kognition innebär att människor bestämmer vad de tycker om konfliktfrågor, som frågor om klimatförändring och vapen, baserat på vilken social grupp, vilken stam, de identifierar sig med. Kulturell kognition leder till att åsikterna inom en grupp är väldigt homogena och den politiska kulturen polariseras.
I USA är den politiska polariseringen väldigt synlig, mediafältet är uppdelat i konservativ och liberal media, och samma händelser ter sig totalt olika beroende på var man läser om dem. Amerikanerna lever i två olika verkligheter beroende på om de följer med till exempel den konservativa nyhetskanalen Fox News eller den mer liberala MSNBC. Alla mediehus har inte en lika stark politisk ställning, men Trump använder sig ändå mycket av denna uppdelning i sin retorik. Enligt honom är all media (förutom några väldigt republikan- och Trumpvänliga mediehus) mot honom och direkt ljuger för att ställa honom i dålig dager.
Det talas mycket om hur viktigt samarbete mellan partierna i USA är, men ofta anses politiker som besluter sig för att rösta med det andra partiet vara förrädare. Republikanpolitiker som ställt sig mot Trump har attackerats hårt av Trumpvänlig media. Politikern har varit illojal mot sin egen grupp, ett av de värsta brott man kan begå.
Tribalism och polarisation av politiska åsikter leder till att människor inte lyssnar på varandra eller förstår varandras deras tankesätt. Det leder snabbt till en situation där det blir omöjligt att göra kompromisser. Utan kompromisser och samarbete fungerar den politiska processen inte. I Finland är vi mer vana vid att partier gör kompromisser, fastän vi kanske inte alltid gillar att de gör det. I USA förs diskussionen mellan två partier som inte längre klarar av att kompromissa. Väljarna ser ofta diskussionen mellan politiker från olika partier som ohederligt mygel. Detta uppmuntrar inte politikerna att arbeta för att nå kompromisser. Det är politiskt mera lönsamt att bara skylla på det andra partiet när inget blir gjort.
Tribalism och ”vi mot dem” -tankesättet och retoriken är inte unik för den amerikanska politiska kulturen utan fenomenet kan ses överallt i världen. Retoriken används särskilt av populistiska partier, inte minst i Finland. Efter det senaste riksdagsvalet i Finland diskuterades det mycket om sociala bubblor. En social stam är ganska långt ett annat namn för samma fenomen.
I Finland har massmedia länge varit politiskt delad i mindre grad än i USA. När nästan alla tittade på nyheterna halv nio och läste Helsingin Sanomat eller kanske Hufvudstadsbladet på morgonen hade alla en ganska likadan bild av verkligheten. Nu håller det på att ändras på grund av nättidningar och social media.
Man skulle kunna anta att färre mediehus skulle leda till att husen har starkare monopol på sina tittares och läsares verklighet. Men när publiken är bred, är det mest lönsamt att hålla sig neutral för att inte tappa sin publik. I USA har varje mediehus sin egen publik och de kan producera innehåll som stärker publikens syn på verkligheten.
Under nästan hela den perioden Trump varit president har det också diskuterats huruvida en ”impeachment” av presidenten är möjlig. Detta skulle innebära att representanthuset åtalar presidenten. Efter det skulle presidenten hamna i riksrätt inför senaten. Senaten kan med två tredjedelars majoritet rösta för avsättning av presidenten. Det räcker naturligtvis inte heller att representanterna ogillar presidenten, det måste finnas en legitim orsak, ett brott presidenten begått. Enligt lagen räcker det dock med en förseelse.
Republikanerna har majoriteten i både senaten och representanthuset. En stor del av den enorma konservativa stammen i USA måste ställa sig mot Trump innan en ”impeachment”-process kan alls påbörjas, om eller när en legitim orsak uppenbarar sig. Det räcker inte bara med Washington -elitens vilja. Trump måste förråda sin egen grupp. Hittills har inget varit tillräckligt illa, det återstår att se vad (om något) som knäcker den konservativa kamelens rygg.
Sara Sandström arbetar som Liberal praktikant vid Center for Strategic and International Studies (CSIS) i Washington DC.
Sara Sandström
