Kategorier
Washington D.C

Nuet formar historien

Staters historia används ofta för politiska syften. Det är inte ovanligt att lämna bort obehagliga delar av nationens historia eller delar som inte passar in i det narrativ, som makthavarna vill betona. Historien används för att skapa en nationell identitet. Det är inte trevligt att se sig själv som historisk skurk, och det är få nationer som verkligen förmått ta ansvar för det lidande de förorsakat. ’The politics of history’ eller ’the politics of memory’, den politiska historien, används i många länder för att rentvå nationens historia och för att kunna se sig själv som en hjälte istället för som en skurk i historien. Det här fenomenet diskuterades under the Transatlantic Forum on Russia på CSIS 16.11.2017.

I Ryssland kallas andra världskriget för det stora fosterländska kriget. De andra allierade makternas roll i segern över nazisterna förringas gärna; Det var Sovjetunionen som gjorde offer och det mesta för segern, de andra hängde med, men gjorde inte särskilt mycket.

Hur ”politics of memory” används i Ryssland och i östeuropa diskuterades under panelen The Power of Narratives of the Past in Shaping Geopolitical Futures på evenemanget The Transatlantic Forum on Russia som tankesmedjan Center for Strategic and International Studies (CSIS) ordnade i Washington DC 16.11.2017 tillsammans med den polska organisationen Centre for Polish-Russian Dialogue and Understandng (CPRDU).

På 1990-talet under Jeltsin var bilden av andra världskriget att Sovjetunionen besegrade Tyskland oavsett socialismen. Enligt det officiella narrativet, som Jeltin och hans administration förde fram på 1990-talet var Ryssland ett land som gjort mycket ont, men som kunde bli bättre i framtiden.

Putin övergav bilden av Ryssland som skurken i historien och förde fram en bild av ett 1000 år gammalt ståtligt Ryssland. Sovjetunionens historia blev radikalt skönmålad i den officiella versionen av den ryska historien.

I Finland har narrativet kring händelserna under andra världskriget gått i liknande banor som i Ryssland. På samma sätt som Rysslands samarbete med USA och Storbritannien förringats i Ryssland, har Finlands samarbete med det nazistiska Tyskland inte heller varit något som man gärna tagit fram i Finland. Enligt det allmänt godkända narrativet stred Finland ensamt mot en överlägsen fiende. Det talades länge om ett separat krig, som inte var en del av världskriget. Myten om det lilla Finland som ensamt tappert stred mot en överlägsen motståndare har varit alldeles för läcker för att inte hållas vid liv. Ett bevis på hur mycket Finlands framgångar i krigen understrukits är att jag fram till högstadieåldern trodde att Finland faktiskt vann vinterkriget.

Ilari Leskelä och Ilmar Metsalo skrev i The Ulkopolitist  (27.10.2017) om den nya filmatiseringen av Okänd soldat och om finländarnas syn på historien. Enligt Leskelä och Metsalo är vi på väg mot ett bättre historiekunnande som tar i betraktande också de mörkare sidorna av krigen, när nya historielärare med uppdaterad kunskap kommer in på arbetsmarknaden.

Vi har redan en mångsidigare syn på andra världskrigets händelser än tidigare. Enligt professorn i filmvetenskap Anu Koivunen syns den uppdaterade synen på kriget i den nya versionen av Okänd soldat. Man kan se krigets trauma uppstå hos männen på fronten och tankarna går till boken ’Murtuneet mielet’ av Ville Kivimäki, som handlar om de psykiska skador soldaterna led av under och efter vinter- och fortsättningskriget, säger Koivunen i en intervju i Noin viikon uutiset. 26.10.2017.

Trots den oroväckande riktningen synen på historien i Ryssland haft sedan 1990-talet har man också gjort framsteg. I Ryssland, så som i alla andra länder, finns det olika historiska narrativ som tävlar om att vara ”den rätta historien”. På sistone har också obehagligare aspekter ur Rysslands och Sovjetunionens historia tagits upp. President Putin talade i år på avtäckningsceremonin för minnesmärket för offer för politiskt förtryck. Han nämnde dock inte Stalin vid namn i sitt tal, vilket många ansåg att han borde ha gjort.

Det är viktigt att bemöta historien som den är för att kunna lära sig av de misstag som begåtts. Hur klichéartat det än låter, är det viktigt att känna till sin historia för att inte upprepa den.

Som dr. Olga Y. Malinova sade i ovannämnda CSIS’ panel om hur narrativen om det förflutna formar den geopolitiska framtiden, har ingen nation ensamrätt till sin historia. Historien har alltid kommit till i växelverkan med andra, och alla parter äger historien likvärdigt. De olika historiska narrativen tävlar inte bara inom nationerna, utan också över nationsgränserna. Det är viktigt att bemöta historien utan rentvagning, och att kunna medge sina misstag för att kunna leva i harmoni med de andra man delar historien med.

Dr. Łukasz Adamski hoppades under panelen ifråga att historien skulle lämnas åt historiker. Då detta inte riktigt är realistiskt, borde man åtminstone lära sig att lyssna på historikerna och låta kritiska röster komma fram.

Du kan läsa mera om och se hela The Transatlantic Forum on Russia på CSIS nätsidor här.

Sara Sandström arbetar som praktikant vid Center for Strategic and International Studies i Washington DC.

Sara Sandström