Det finns så många historier som förtjänar att bli berättade om förbundsdagsvalet i Tyskland. Många politiska öden vid sina respektive vändpunkter. Ändå är historien om högerextremistiska AfD:s framfart på precis allas läppar. Hela Tyskland har vaknat upp till en verklighet där främlingsfientlighet plötsligt är något rumsrent igen.
”Nu talar vi om AfD halva tiden igen”, röt CSU-profilen Joachim Herrmann till i den direktsända tv-debatten för partiledarna under valkvällen. Han fick medhåll av kollegerna, visst var det lite löjligt.
Herrmanns uttalande speglade det allmänna diskussionsklimatet i Tyskland på bästa tänkbara sätt. Alla verkade tala om AfD, valets största vinnare. Alternative für Deutschland, det öppet rasistiska partiet som knappt blev utanför förbundsdagen 2013, fick ett stöd på 12,6 % och nådde en tredjeplats bland de tyska partierna. För första gången sedan andra världskriget hade främlingsfientliga värderingar nått det tyska finrummet.
Hela det politiska fältet betedde sig följaktligen som en myrstack som någon utomstående petade i. Vad händer, vad ska vi ta oss till? Det dröjde emellertid inte länge innan motreaktionen tog fart: Under hashtaggen #87Prozent samlades mängder av inlägg på sociala medier – 87 % av väljarna hade ju röstat emot AfD. Tydlig politisk splittring – bekant från många andra europeiska länder och inte minst USA – såg dagsljus i Tyskland. Och bredare antas den politiska klyftan bli.
Allt går ändå inte på räls för AfD heller och det bubblar till under ytan på partiet som har kraftig växtvärk. Till exempel meddelade partiprofilen Frauke Petry efter inbördes stridigheter att hon inte går med i förbundsdagsgruppen. Hon ville se en realistisk vision med regeringsarbete som målsättning. Det kan bra hända att ytterligare kolleger följer Petrys exempel.
FDP:s fina val föll i skuggan av AfD-showen
Senast här ska liberalernas framgång lyftas upp, för kvällen bjöd faktiskt på två partier som gick klart framåt. Vid sidan av AfD gjorde liberalerna i FDP ett lysande val och mer än fördubblade väljarstödet från 2013 till 10,7 %. Karismatiske partiordföranden Christian Lindner var inte sen med att tacka de lyriska väljarna för den ”comeback” FDP får göra i förbundsdagen. Dessutom ser ett regeringsansvar inte ut att ligga bortom räckhåll, så i liberalernas läger var kvällen naturligtvis riktigt lyckad. Det är inte alla som noterat det, då nyhetsbevakningen haltat ljusår efter den om AfD (och javisst, här kunde man bra infoga #87Prozent).
FDP:s och AfD:s goda valresultat kom främst på två giganters bekostnad (Unionen och SPD). Numera snarare sargade giganter, om det ordvalet överhuvudtaget känns acceptabelt längre.
Angela Merkel får fortsätta en fjärde mandatperiod som förbundskansler och CDU fick flest röster. Där tar emellertid glädjeämnena slut för partiet. Trots att de åter var störst i Tyskland, gjorde kristdemokraterna i CDU (i union med systerpartiet CSU i Bayern) sitt sämsta valresultat (32,9 %) på tiotals år. Socialdemokraterna SPD var bättre på att utvecklas sämst – och stod för sin största efterkrigstida djupdykning (20,5 %). De sistnämndas ordförande Martin Schulz var sansat förbannad och skyllde ifrån sig hela kvällen. Inte minst riktade han anklagelser mot regeringskollegan Angela Merkel (CDU). SPD meddelade omedelbart att man lägger sig i opposition och inte kommer att överväga fortsatt regeringssamarbete med CDU. Snacka om heldramatiska vändningar efter en mer än seg valkampanj.
I det här skedet blir Tove Janssons folkkära fråga väldigt relevant: ”Hur gick det sen?”. I och med att SPD och AfD inte är inblandade i regeringsförhandlingar är en så kallad Jamaica-koalition för tillfället den mest omtalade. Den svartgröngula trion med Unionen, de gröna (8,9 % i valet) och liberalerna kunde uppnå en majoritet i förbundsdagen och utgöra en motiverad uppsättning. Inte en helt oljesmord och smärtfri sådan, men potentiellt en fungerande trio. Att oppositionen blir eldfängd är redan nu hugget i sten, då SPD och AfD tillsammans med vänstern i Die Linke (9,2 %) har för avsikt att ta den rollen. Räkna med att beslutsfattarna i Tyskland har en hel del hålligång på hemmaplan de kommande åren.
Resultatet tas väl emot i Bryssel – men Macron kan få problem med sin eurozonsvision
I EU-kretsar ser man nöjt på fortsatt ansvar för Merkel. Hon medför inte bara stabilitet utan också en positiv inställning till unionen och dess utveckling. Att också Merkel nu har högerextremistiska färger att hålla koll på ger förbundskanslern och den franska presidenten Emmanuel Macron ytterligare en gemensam fråga att dela med sig av sina upplevelser i. Macrons vision om att fördjupa euroarbetet märkbart kan däremot ha gått på ett bakslag, då de tyska liberalerna inte vill se ett fördjupat finansansvar eller en gemensam finansminister för euroområdet. Den måttligare eurolinjen som Tyskland gott kan fortsätta på motsvarar också Finlands syn på frågan bättre än Macrons och Frankrikes.
”Hur gick det sen?”. Det vi vet är att regeringsförhandlingarna i Tyskland kan dra ut på tiden, så långt som till årsskiftet uppskattar de mest pessimistiska (de finns förstås de som tror att det hela slutar med nyval också). Jamaica-sammansättningen ser ut som det sannolikaste alternativet i skrivande stund, vilket skulle ge både gröna och liberala röster regeringsansvar i förbundsrepubliken. Samtidigt är en färggrann och kakofonisk opposition redan garanterad. Vi ser att högerpopulismen trots måttligare framgång i vissa grannländer fortsätter att breda ut sig i Europa. Kanske inte bara Tyskland vaknade upp i söndags, kanske vi alla gjorde det.
Samuel Salenius arbetar som liberal praktikant vid Friedrich Naumann Stiftung i Tyskland.
Samuel Salenius
