Före jag reste ner till Kapstaden förberedde jag mig genom att både följa med nyheterna och Democratic Alliance (DA) på sociala medier för att få en bild av vilka utmaningar Sydafrika står inför och vilka frågor som är aktuella inom politiken. Jag läste om ett land som tampas med kriminalitet, arbetslöshet, korruption och våldsbrott. Det är uppenbart att Sydafrika har enorma utmaningar, och de är konstant synliga. Fattigdom och kriminalitet är en del av vardagen här – om inte du själv blivit rånad känner du någon som blivit rånad och vid sidan av trottoaren sover hemlösa om de inte kommer fram och ber dig skänka pengar eller mat. Vägen framåt känns utmanande men samtidigt finns ett kollektivt hopp bland regnbågsnationens medborgare – framtiden är ljus.
Jag fick själv uppleva den mäktiga samhörighetskänslan då jag deltog i massdemonstrationen mot könsbaserat våld. Tusentals av människor av alla kön och i alla åldrar klädde sig i svart och demonstrerade i två dagar framför Parlamentet i Kapstaden. Demonstrationerna tog fart efter att en kvinnlig studerande vid University of Cape Town blev våldtagen och mördad på ett postkontor. Hur kommer det sig att kvinnor löper fem gånger större risk att bli mördade i Sydafrika än det globala genomsnittet? Det finns naturligtvis många faktorer som bidrar, men en av dem kan vara Sydafrikas mörka apartheidhistoria. Våldtäkter mot färgade kvinnor var en del av kolonialismen, och dödsdomen som följde våldtäkter av vita kvinnor gällde bara färgade män. Denna bakgrund förklarar till en viss del hur våldtäktskulturen kunde frodas i Sydafrika. I samband med massdemostrationerna följde jag med debatten om könsbaserat våld och våldtäkter: “It seems as if our fierce battle against apartheid was only to free the black man.” läste jag i Daily Maverick, en av sydafrikas största tidningar online.
Sydafrikas president Cyril Ramaphosa från Nelson Mandelas parti African National Congress (ANC) lovade i ett offentligt framträdande att personer som gör sig skyldiga till våldsbrott ska straffas hårdare, men samtidigt saknas konkreta lösningar bland de folkvalda. Bland allmänheten är det väl känt att hårdare tag mot kriminella bara fungerar om också den instabila ekonomiska situationen, arbetslösheten och fattigdomen i landet bekämpas. DA vill grunda ett utskott vars syfte skulle vara att undersöka vilka systematiska problem som ligger bakom könsbaserat våld, speciellt våldtäkter, och hur Sydafrika kan bekämpa detta på lång sikt. Partiet förespråkar att lära skolelever om samtycke, men medger att också Parlamentet behöver uppdatera landets lagar, som för tillfället är 20 år gamla. Således kommer DA introducera ett lagförslag, som ska förbättra processen att ansöka och upprätthålla skyddsorder, och samla alla domstolsbeslut som gäller våld i hemmet i ett lättillgängligt register. Med lagförslaget hoppas partiet att flera gärningsmän blir dömda – för tillfället döms mindre än 5% av våldtäktsmännen som rapporteras om till polisen. Denna siffra är dyster, men blir dystrare då studier visar att bara kring 10% av våldtäkter rapporteras till polisen.
Det fruktansvärda ödet som den unga studeranden gick till mötes då hon steg in på postkontoret har sparkat igång en nationell rörelse mot könsbaserat våld och våldtäktskulturen i Sydafrika. Landets regerande parti ANC har byggt en katastrofplan som bland annat ska förbättra polisens möjligheter att hjälpa våldtäktsoffer (för tillfället saknar 76% av polisstationerna undersökningsmaterial som används efter en våldtäkt). I ett land vars politiska klimat ofta präglas av hårda toner och av fokus på att svartmåla andra partier, känns det ändå som att diskussionen om könsbaserat våld snarare förenar politikerna än polariserar dem. Både ANC och DA, som är det officiella oppositionspartiet, har tagit krisen på allvar. Att förvänta sig att våldtäktskulturen i Sydafrika plötsligt skulle försvinna känns naivt, men förhoppningsvis ser vi snart konkreta förändringar i parlamentet, på gatan och i hemmen.
Laura Fagerlund
Praktikant i Kapstaden hösten 2019
