Månad: november 2025

Det finns ögonblick då en stad inte bara väljer en ledare, utan en riktning. När New York nu valt Zohran Mamdani till sin nästa borgmästare, är det ett sådant ögonblick. Inte för att politiska projekt föds enbart vid valurnor – utan för att Mamdani bär med sig ett språk och en idévärld som inte riktigt passar på den vanliga amerikanska partikartan. I USA räcker det att vilja förstärka offentliga tjänster för att bli betraktad som progressiv, till och med radikal. 

Den nyvalda borgmästaren framträder med en profil som i den amerikanska politiska geometrin är som att gå på lina. Han talar med ett språk som både känns igen av progressiva väljare men samtidigt inte skrämmer de mer moderata, ett språk som undviker de ideologiska ytterligheternas identitetsmarkörer. Det är inte kompromiss för kompromissens skull, utan en position som signalerar nödvändighet: att staden behöver fungera, att service måste levereras, att trygghet inte är en fråga om sloganer.

Radikal i USA, rimlig i Norden

Om vi ser honom i en nordisk kontext märker vi något intressant: många av hans teser liknar i själva verket det som vi här kallar för den politiska mitten. Eller för att uttrycka det mer direkt: i USA kan han uppfattas som vänster, men i Finland skulle han sannolikt ses som en pragmatisk socialdemokrat – en måttfull reformist snarare än en ideologisk kämpe.

Mamdani beskriver det som en mänsklig rättighet att ha en bostad. I USA uppfattas detta som en radikal ståndpunkt. I Finland är den tanken en självklar utgångspunkt som styr verksamheten för Centralen för statligt stött bostadsbyggande, på finska Varke, eller ARA som de hette förr. År 1949 grundades den tillfälliga Arava-myndigheten och föregångaren till Varke för att lösa bostadsbristen i tätorter då allt fler flyttade in till städerna från landsbygden. Man genomför än idag statligt subventionerat bostadsbyggande.

När Mamdani stödde kampanjen Good Cause Eviction – ett förslag som skulle begränsa hyreshöjningar och ge hyresgäster rätt till förlängning av kontrakt – ansåg New Yorks fastighetslobbyister att detta hotade marknadens grundstruktur. I Finland skulle samma reform däremot ligga nära det som redan regleras genom hyreslagstiftning och kommunalt bostadsstöd.

Med andra ord: radikal där, vardag här.

Men polisen då?

Ett annat exempel är trygghetspolitiken. Mamdani har varit associerad med defund the police-rörelsen, ett uttryck som i den amerikanska debatten blivit ett slagträ. Kritiker har sett detta som krav på avvecklingen av polisen helt, medan det i verkligheten handlar om att låta vissa typer av samhällsproblem bemötas av andra än den beväpnade ordningsmakten. I denna bemärkelse ligger Mamdanis trygghetspolitik närmare nordiska metoder än amerikansk radikalism. I Norge har till exempel flera kommuner organiserat så kallade beredskapsteam som rycker ut vid akuta lägen där människor befinner sig i psykisk kris eller under påverkan av droger – men utan att polis med vapen och arresteringsorder leder insatsen. Här i Norden liknar Mamdanis trygghetsidéer snarare kommunal socialpolitik, inte revolution.

När Mamdani i New York talar om att begränsa hyreshöjningar och stärka hyresgästernas ställning, beskrivs han som socialist. När han föreslår att socialarbetare, inte beväpnad polis, ska hantera psykisk ohälsa, framställs han som en säkerhetsrisk. Men ser vi programmet genom de nordiska huvudstädernas glasögon, så ser vi en annan bild. Vi ser ARA-modeller, kommunala bostadsköer, och sociala insatsgrupper — system som vi valt därför att de fungerar. Det radikala med Mamdani är inte egentligen hans politik, utan att han sätter ord på att välfärd inte är välgörenhet, utan infrastruktur.

Men den kanske mest talande skillnaden handlar inte om reformer, utan om legitimitet.
I USA måste en politiker argumentera för att staten överhuvudtaget kan vara en kraft för det goda. Misstro mot institutioner är inte en åsikt: det är en folktro. Den är formad av en amerikansk verklighet där social ojämlikhet skär genom kvarter och liv, där misstron gentemot institutioner inte är en diskussionspunkt utan en vardagskänsla. När Mamdani därför talar om reformer, är det inte i abstrakta policytermer, utan som något nästintill existentiellt: hur bygger man ett samhälle där människor känner att staten är deras, inte riktad mot dem?

Därför blir Mamdanis borgmästarskap så symboliskt laddat. Det inträffar i ett land som ett år efter Donald Trumps andra valseger fortfarande lever med en identitetsfråga:

Förenar något oss, eller är vi varandras motståndare?

Om detta markerar pendelrörelsens återgång – att USA söker en ny mittpunkt – kommer det att visa sig senast i mellanårsvalet i november 2026. 

New York som spegel av nationens riktning

När New York nu fått en ny borgmästare, väcker det inte bara frågor om lokalpolitik, brottsförebyggande strategier eller stadsplanering, utan också om vart USA är på väg i stort. För även om borgmästarvalet i New York bara är ett av många val i ett land där politiken kretsar kring delstater och federala nivåer, är symbolvärdet enormt.

Att valet ägde rum just nu – nästan exakt ett år efter att Donald Trump blev vald till president för andra gången – är inte en liten detalj i marginalen. Det väcker frågan om pendeln har börjat röra på sig igen. Efter år av populistisk retorik, misstro och polarisering: söker USA nu åter något mer sammanhållet, mer förvaltande, mindre konfliktbetonat? Ett borgmästarval är inte ett presidentval, men det kan peka på en stämning, en förskjutning, en önskan om stabilitet.

Under de senaste två decennierna har USA:s politiska kultur sakta men obevekligt nationaliserats. Detta gäller också borgmästarval som nu granskas som signaler i den nationella kampens karta. Nationaliseringen av amerikansk politik belönar konflikter, och det har stimulerat de politiska partierna att fokusera på att vädja till sina baser snarare än att arbeta över partigränserna för att lösa landets problem. Ingenstans är konsekvenserna av denna trend mer tydliga än i den historiskt längsta nedstängningen av statsapparaten, där båda partierna svarar på dessa incitament genom att vädja till sina baser och kämpa, snarare än att söka kompromisser. 

Även om landet går igenom en period av historisk förändring, kommer grundläggande ekonomiska frågor att fortsätta att avgöra resultatet av kommande val. Om progressiva, praktiska projekt i storstäder (som Mamdanis program) kan framställas som en lösning på vardagsproblem (bostad, kollektivtrafik, omsorg), kan de bli modeller snarare än undantag. Men om de istället polariseras som ”elitistisk socialism” eller hot mot egendom, spelar det i andra riktningar. 

Det är lockande att läsa Mamdanis seger som en isolerad händelse, en specifik stads uttryck för en specifik politisk identitet. Men New York är inte vilken stad som helst. Den är ofta ett tidigt seismografiskt instrument, känslig för förskjutningar i nationens politiska underström. Därför är frågan inte enbart vem Mamdani är utan vad hans seger pekar mot.

Under det senaste decenniet har Demokratiska partiet stått inför en strukturell spänning som nu blivit akut. Å ena sidan finns partiets institutionella kärna: en koalition av moderata väljare, fackföreningsrepresentanter, akademiker, högutbildade förortsbor och partiets traditionella finansieringsnät. Å andra sidan har en ny generation vuxit fram, formad av finanskrisen, klimatkrisen, hyresmarknadens instabilitet och kollapsen av tron på den amerikanska drömmen. Det är en generation som inte nöjer sig med att “återställa ordningen”. De vill omförhandla själva kontraktet.

Här blir New York ett laboratorium. Om Mamdani lyckas visa att politiska investeringar i det offentliga inte skapar skuld, stagnation eller bräcklighet – utan förutsägbarhet, rörlighet och tillit, kan detta bli modellen för en nation som tillbringat tio år med att förklara sin kris men sällan sin lösning.

Skribenten är specialiserad inom utrikes- och försvarspolitik och är för tillfället i Washington D.C och gör praktik vid Center for Strategic and International Studies.