”This order continues the reduction in the elements of the Federal bureaucracy that the President has determined are unnecessary.”
Så löd formuleringen som användes när Vita huset utfärdade den presidentorder som i slutändan ledde till undergången för Wilson Center – en av världens mest inflytelserika tankesmedjor. Centret grundades genom en kongresslag år 1968 som ett levande minnesmärke för president Woodrow Wilson och har i nästan 60 år verkat som en partipolitiskt obunden forskningsinstitution med fokus på globala samhällsutmaningar.
Jag började min praktikperiod vid Wilson Center i början av februari 2025, strax efter att president Donald Trump tillträtt sitt ämbete. Tiden präglades av en total politisk omställning från den föregående administrationen, både på det inrikes- och utrikespolitiska planet. Rysslands anfallskrig mot Ukraina hade just inlett sitt tredje år, den humanitära situationen i Gaza hade gradvis förvärrats, och den nye presidenten var samtidigt upptagen med att utfärda diverse presidentorder i syfte att omintetgöra den tidigare administrationens klimat-, immigrations- och hälsopolitik.
Mina första veckor vid Wilson Center förlöpte smidigt, och jag kom snabbt in i rutinerna i Global Europe-programmet. Redan från första dagen märktes dock en ovanlig stämning på centret. I takt med att presidentordern om att inrätta den nya myndigheten ”Department for Government Efficiency”(DOGE) utfärdades – med målet att effektivisera den federala förvaltningen och skära i dess utgifter – växte oron internt för att finansieringen till Wilson Center kunde komma att reduceras.
Oroskänslorna tilltog i mitten av februari, då Vita huset utfärdade en presidentorder som föreskrev att verksamheten vid vissa statligt finansierade organisationer – däribland tankesmedjan United States Institute of Peace (USIP) – skulle begränsas till den miniminivå som lagen medger. Några dagar senare rapporterades det att representanter från DOGE hade anlänt till institutet, och kort därefter byttes styrelsen ut och samtliga anställda avskedades.
Även på Wilson Center växte oron för att centret skulle kunna bli föremål för liknande behandling som USIP. Samtidigt erbjöd det en viss tröst att, till skillnad från USIP, endast omkring 30 procent av Wilson Centers finansiering vid denna tidpunkt kom från statliga medel, medan resten täcktes genom privata källor. Spekulationerna tilltog gradvis under de följande veckorna och nådde sin kulmen i mitten av mars, då Vita huset utfärdade ytterligare en presidentorder. Denna gång bekräftades dock farhågorna:
”the non-statutory components and functions of the following governmental entities shall be eliminated to the maximum extent consistent with applicable law, and such entities shall reduce the performance of their statutory functions and associated personnel to the minimum presence and function required by law:
[…]
(iii) the Woodrow Wilson International Center for Scholars in the Smithsonian Institution;”
Wilson Center hade blivit administrationens nästa måltavla. Centret gavs sju dagar att lämna in en rapport som bekräftade fullständig efterlevnad av beslutet och redogjorde för vilka delar eller funktioner vid Wilson Center som var lagstadgade, samt i vilken omfattning. De få som tidigare hyst optimism om centrets framtid började nu sakta men säkert tappa hoppet. Ledningen förberedde sig för det värsta men höll samtidigt fast vid en strimma av hopp. I rapporten betonade man hur centret avsåg att omstrukturera sin finansiering för att minska beroendet av statliga medel. Två veckor efter att presidentordern utfärdats anlände dock ett team från DOGE till Wilson Center – och det stod klart att ledningens strategi inte burit frukt.
Trots att DOGE:s uttalade målsättning var att skära i de offentliga utgifterna, fördes enligt min vetskap aldrig någon diskussion om hur Wilson Center kunde fortsätta sin verksamhet utan statliga medel. I stället utgick man från ett förutbestämt antagande om att centret skulle avvecklas. Precis som i fallet med USIP byttes styrelsen ut, vilket möjliggjorde ett formellt beslut om att lägga ned hela verksamheten – trots att endast en del av finansieringen kom från statliga medel. Inom några dagar sattes hela personalen på tjänstledighet, med undantag för den så kallade ”skelettgruppen” – bestående av ungefär en person per program – som fick i uppdrag att avveckla verksamheten under de kommande veckorna.
Vad detta innebar för mig som praktikant var en hel del osäkerhet. Efter många om och men beslutades det inom Wilson Center att praktikanterna, om de så önskade, kunde fortsätta sin praktikperiod ända till mitten av maj och i så fall bistå skelettgruppen med nedkörningen av centrets verksamhet. Personligen hade jag turen att, samma vecka som nedstängningen inleddes, delta i ett slutet evenemang arrangerat av Europe, Russia & Eurasia-programmet (ERE) vid Center for Strategic and International Studies (CSIS), där jag även fick möjlighet att samtala med Sveriges tidigare statsminister Magdalena Andersson. Efter att vi – till övriga deltagares förvåning – skämtat om hur vi trodde att den finlandssvenska humorgruppen KAJ skulle vinna Eurovisionen för Sverige, och samtalat om finlandssvenskarnas ställning i Finland, tycktes jag ha lämnat ett gott första intryck hos ERE-teamet på CSIS. Tidpunkten för mötet kunde knappast ha varit bättre, då jag i samband med evenemanget även hann diskutera med teamet möjligheten att, i ljuset av utvecklingen vid Wilson Center, fortsätta min praktikperiod i Washington D.C. hos dem.
Svenska Bildningsförbundet hjälpte till med att överföra mig till CSIS, som är en av tre samarbetspartners i Washington D.C, och där hade jag sedan möjlighet att slutföra min praktikperiod.
Trots den kaotiska atmosfären på Wilson Center – och i Washington D.C. överlag, givet den rådande geopolitiska situationen – har denna praktikperiod varit en ytterst givande upplevelse för mig personligen. Från att få uppleva inifrån hur en av världens främsta tankesmedjor tvingas avveckla hela sin verksamhet, till att få fortsätta arbeta med experter vid inte en, utan två av världens ledande forskningsinstitut, har sammantaget gjort denna period till en av de mest lärorika i mitt liv. Tyvärr kan inte samma sak sägas om de experter vars arbete genom en presidentorder reducerades till en budgetpost – och vars institutioner kort och gott stämplades som ”unnecessary” av den nuvarande administrationer. Det som utspelade sig vid Wilson Center var mer än bara en budgetfråga – det var en symbolisk påminnelse om hur snabbt även väletablerade institutioner kan rivas ned när kunskap, diplomati och dialog inte längre värderas. För mig som praktikant var det en ögonöppnare.
Richard Wennberg
