Att bo i London var precis så härligt som alla sagt. Staden är full av fantastiska teatrar och muséer, otroligt vacker arkitektur och framför allt väldigt vänliga människor. I en så mångkulturell stad som London är det inte många som höjer på ögonbrynen då ens engelska uttal inte är perfekt eller då man berättar att man kommer från Finland. Tvärtom är den absoluta majoriteten stolta över den rikedom och diversitet som London tack vare sin internationalitet besitter.
Men tyvärr finns det också många som ännu tror på de rykten som spreds under Brexit-kampanjen. Rykten och desinformation som gjort att invandrarfientligheten och EU-motståndet i Storbritannien kraftigt ökat under de senaste åren. Brexit har inte bara delat åsikter i de politiska partierna i Storbritannien, det har också varit en fråga som lyckats dela hela samhällen. Det märks tydligare än någonsin i Nordirland, en region som under en längre tid varit delad, men som blev ännu mer splittrad i och med Brexit-diskussionerna.
Det kändes surrealistisk att gå genom Belfast och se den klara uppdelningen i dem som stöder ett fortsatt brittisk Nordirland, och dem som förespråkar att regionen borde återförenas med Irland igen. Enligt några av de senaste gallupundersökningarna stöder hela 51% av befolkningen att Nordirland förenas med Irland, medan 49% förespråkar att regionen förblir en del av Storbritannien. Även om man bortser från Brexit är alltså Nordirlands framtid väldigt osäker. Därför både förvånar och oroar det mig att regionens öde efter Brexit inte fått desto mera uppmärksamhet.
Trots mitt besök i Nordirland träffade jag under mina fem månader i Storbritannien väldigt få britter som öppet stödde Brexit. För att få en heltäckande bild av britternas åsikter om Brexit räcker det inte att röra sig i det mångkulturella London, där stödet för att stanna kvar i EU var förhållandevis starkt i folkomröstningen. Det största EU-motståndet hittas inte i städerna, utan på landsbygden där människorna upplever att EU är en avlägsen och byråkratisk organisation, snarare än en naturlig och positiv del av deras liv.
Jag vill påstå att det här är något som varit, och i allra högsta grad ännu är, en av EU:s större utmaningar. Väldigt många européer upplever att Europeiska unionen är såväl avlägsen som alldeles för byråkratisk. Det gläder mig att EU försökt bemöta den här attityden genom att bland annat ha skapat informationskanalen Vad EU gör för mig, som visar på de projekt, lokala insatser och förmåner som EU erbjuder för sina medborgare. Trots detta måste EU:s olika instanser, europeisk media och vi som stöder europeiskt samarbete bli bättre på att sprida budskapet om alla de fördelar som ett EU-medlemskap och ett tätare europeiskt samarbete för med sig. Inte minst för att vi aldrig ska behöva uppleva en utträdesdebatt i Finland.
Trots att finländarnas stöd för EU är bland det högsta i unionen, tog det inte många dagar från det att jag kommit hem från Storbritannien innan jag fann mig själv i en diskussion där det påstods att också Finland borde gå ur EU. ”Frågan är nog inte vad vi får av EU, utan vad – och hur mycket – vi ger åt EU”, sades det. För mig, som alltid bott i ett Finland som varit en del av EU, kändes diskussionen surrealistisk. Argumenten för att gå ur EU gjorde mig inte bara förvånad, utan också arg.
Arg för att EU – med sin fria rörlighet, utbytesprogram för studerande och arbetsmöjligheter för unga européer – är en viktig del av mitt och så många andra européers liv. Arg för att någon skulle vilja ta dessa möjligheter, friheter och rättigheter ifrån mig och andra finländare.
Jag må höra till en generation som aldrig upplevt ett Finland som stått utanför Europeiska unionen. Men under mina månader i Storbritannien, och framför allt under mitt besök i Belfast, blev min övertygelse bara starkare; Finland är – och kommer alltid vara – som starkast i EU.
Ida-Maria Skytte
Skribenten gjorde i fem månader praktik på organisationen Liberal International i London.
